Och så blev det absolut inget mer vettigt gjort än vad som är skrivet innan. Jag har slappat och slappat och slappat lite till. Anledning till det är att jag till och från mår illa och hostar tills jag spyr. E blev skitförbannad på mej förut så jag kräktes i hennes handduk. Jag hade den på ena sidan av mej, datorn i knät och en kudde på andra sidan. Just där och då kändes det smartast att kräkas i handduken. E blev som sagt arg.

Sitter och tittar på det där förlossningsprogrammet på 4:an och det är verkligen det värsta med barn - att det ska göra så jävla ont när de ska ut. Jag vet att det finns de som tycker att det gör inte ett dugg ont. När E "kom ut" gjorde det fruktansvärt ont! Värkarna var inga större problem, jag såg till att vråla efter bedövning när de gjorde ont (ryggbedövning är det mest underbara som finns). Men när huvudet väl ska ut. Då kommer den obeskrivliga smärtan!! Så jävla ont!! Och när sen värken tar slut och huvudet sitter fast....AJ räcker liksom inte. Och då lever man ju på hoppet om att det är klart, men nej, då ska en moderkaka ut också! Och sen ska man undersökas och ev. sys ihop. Skitjobbigt!! Men värt det.

Idagsläget ser jag framemot förlossningen med skräckblandad förtjusning. Jag vill bara ha det avklarat och ha min bebis här. Nu. Om det gick att "ge bort" förlossningen till någon som kände sej bättre lämpad så skulle jag mer än gärna göra det. Att bli snittad känns däremot ännu läskigare. Att inte ha någon koll alls. Otäckt!!

Tycker dock att det kan sätta igång snart så att jag förhoppningsvis får en bebis modell mindre. Att klämma ut en bebis på +4kg känns som en omöjlighet. Fast jag vet att det inte är det då syster Sofia överlevt det två gånger. Men med tanke på att E vägde 3150g och gjorde skitont så tar jag gärna en ännu mindre bebis.

Skrika ska jag göra!!