Vill börja med att säga att alla citat är kursiverade och är tagna från dagens NA.

Jag fortsätter på samma spår som igår och börjar så smått inse att jag kanske har någon form av förlossningsrädsla. Jag ser verkligen inte fram emot förlossningen. Jag ser framemot att den är avklarad. Anledning till att jag inte ser framemot förlossningen är smärtan, jag vill inte ha ont, jag klarar inte av smärta. Jag kan verkligen inte förstå varför det ska behöva göra så fucking jävla ont.

– Man pratar om att smärtan behövs, men är det verkligen så?

Nej, jag tycker inte. Jag kan som sagt verkligen inte förstå varför det ska behöva göra så jävla ont!! Varför finns det inte mer smärtlindring??

I Hannas ögon handlar det om en nonchalans mot kvinnors upplevelse, och hon är starkt kritisk mot attityden att förlossningssmärta ska anses vara befogad för att den är ”normal”.
– All smärta är väl ”normal”, men i alla andra fall handlar det om att försöka lindra – förutom när det gäller detta. Jag vill väcka frågan varför just kvinnors smärta har blivit en fråga om mental inställning?

En jämförelse som görs i artikeln är att vem skulle vilja dra ut en tand där den enda smärtlindringen är mental träning? Jag har svårt att tro att någon skulle försöka sej på det. Tänk er att tandläkaren istället för att ge er bedövning säger: Tänk positivt nu så ska jag dra ut tanden åt dej. Och då är det ändå tandläkaren som drar ut tanden åt dej när, vid är förlossning är det du själv som trycker ut ungen. Ju mer Du tar i desto ondare gör det.

– I dag handlar det om vilken barnmorska man råkar få när man kommer in. Vilken syn på smärtlindring denna person har.

Kan bara instämma i detta uttalande. När jag kom in till förlossningen för att föda E så möttes jag av en mesig kärring (en av personalen, vilken befattning hon hade vet jag inte) som sa: Men det här är ju den enda som smärta som det kommer något gott ur. Som om jag inte visste det. Men fortfarande: VARFÖR ska jag behöva ha mer ont än nödvändigt? För ont det gör det ändå.

I dag är det alltför många kvinnor som berättar hur de begärde smärtlindring under förlossningen, men inte kunde få den för att de befann sig för långt fram i skedet eller för att ingen narkosläkare fanns ledig.

Min skräck: Att det inte finns någon ledig narkosläkare. Vad fan gör jag då?

– Den som vill föda barn utan smärtlindring ska givetvis få göra det. Precis som den som vill dra ut tänder utan smärtlindring ska få göra det. Men det ska finnas ett val.

Idag finns inte det valet, anser jag. Visst när jag fick E fick jag ryggbedövning och jag var verkligen det bästa jag någonsin fått!! En bedövning helt i världsklass. Men den hjälper inte mot smärtan som är när huvudet kommer ut. Den är jag riktigt jävla rädd för. Och jag är livrädd för att jag inte ska få ryggbedövningen. Jag fattar inte varför barnmorskorna inte får utbildning i det? Varför kan inte de lägga bedövningen??

Jag klarar inte smärta så är det bara det visade min kropp under förra förlossningen. Allt stod nästan helt stilla utom värkarbetet somgjorde någe fruktansvärt ont!! Men jag öppnade mej inte ett skit. Måndag morgon var jag öppen 3 cm, tisdag eftermiddag när jag äntligen fick bedövningen var jag öppen 4 cm. Under hela den tiden så har jag värkar till och från men jag klarade inte på något sätt av att hantera den smärtan. När jag fick bedövningen så kunde min kropp slappna av och äntligen börja jobba som den ska.

Straxt efter 8 på kvällen är E född. Så när jag väl fick bedövningen så hände allt kändes det som. Utan bedövning hade det garanterat gjort ännu ondare och tagit ännu längre tid.

Jag vill jättegärna ha Bertil som ligger i min mage och iallafall ett barn till efter det men jag vill verkligen inte vara med om förlossningen. Helst skulle jag vilja att det hela satte igång redan nu så jag har det avklarat.